Skidåkning – tävlingar
Det finns totalt elva evenemang som måste inträffa innan Nations Tea-evenemanget. Män och kvinnor spelar spelet, och liknande evenemang anordnas för båda könen med något ändrade avstånd. FIS anordnar alpina världsmästerskapen i skidor.
Turneringarna tävlades årligen i Europa fram till andra världskriget. Endast länder som inte hade deltagit i kriget var berättigade att tävla 1941. Men på grund av det låga antalet tävlande i spelet var FIS tvungen att ställa in resultatet. Som ett resultat klassades evenemanget som en inofficiell sammankomst.
Detta evenemang hölls i jämna år under flera decennier, där vinter-OS fungerade som världsmästerskap fram till 1980. 1950-mästerskapen var de första officiella mästerskapen som hölls utanför Europa, och de hölls i Aspen, Colorado. År 1950 introducerades storslalomen för skidåkning. Som ett papperslopp återgick det kombinerade evenemanget till skidåkning. Medaljer från FIS World Championships delades ut i de kombinerade tävlingarna.
Olika typer av evenemang
Följande är de olika typerna av händelser som inträffar:
Herrsektionen
- Damernas division
Kombinerade herrar
Kombinerad dam
Downhill för män
Kvinnors utförsåkning
Slalom för herrar
Slalom för damer
SuperG för män
SuperG för kvinnor
Det primära evenemanget för Nationslaget hålls i slutet av alla andra tävlingar. Poängen baseras på en mängd olika faktorer, med spelare som betygsätts efter deras hastighet. Stilar och tricks beaktas i olika tävlingar.
Vilka är skillnaderna mellan de många typerna av alpin skidåkning?
Nedförsbacken, utan tvekan alpin skidåknings mest populära evenemang, är hur enkelt som helst: peka ner skidorna nerför berget och spring. Den som klarar uppgiften snabbast vinner.
Hastigheter på cirka 130 km/h är normala, men beroende på spår kan de vara högre. 2013, på Wengen Lauberhorn-banan i Schweiz, blev den franske skidåkaren Johan Clarey den första att överträffa 160 km/h-barriären i ett världscuplopp.
Graham Bell, en före detta proffs-alpin skidåkare från Storbritannien, fångade en synvinkel från samma utförsåkning helgen som Clarey slog rekordet i videon nedan. Håll huvudbonaderna på.
Det finns också dussintals meterlånga hopp. Det är inte ett gott tecken om kommentatorn beskriver skidåkaren som att “vinda ner fönstren” medan han susar över hoppet. Skidåkaren vill vara i en aerodynamisk tuckposition, inte svänga med armarna för att försöka hålla balansen.
Idrottare måste passera genom grindar, men de är mestadels där för att förhindra förare från att ta genvägar eftersom banan mestadels avgränsas av naturlig topografi.
Utförsåkare är ofta större och tyngre än tekniska åkare, och de måste ha en enorm benstyrka. Eftersom nedförsbacken är den längsta sträckan och har de högsta hastigheterna, böjs skidåkare ofta dubbelt vid mållinjen, andfådda och gör allt de kan för att ta bort vikten från deras brinnande mjölksyrafyllda lår. De har inte gått tillräckligt långt om de inte är det.
Innan loppet tillåts förare flera övningskörningar, vilket ger en indikation på vem som har kört backen och är i bra form. Detta är särskilt intressant i Peking, där bergen är mindre kända än de som åker regelbundet på World Cup-banan. Även om övningskörningar på banan kan verka tydliga, är detta inte fallet i alla grenar av alpin skidåkning. Se super-G för ytterligare information.
Super-G
Super-G står för super jätteslalom, en tävling som kombinerar nedförshastighet med storslalomens mer exakta svängar.
Det branta fallet är kortare än i nedförsbacken och grindarna ligger närmare varandra. Varje åkare kör ett åkare på en bana, och den åkare som klarar den på snabbast tid vinner.
Vad är det för tönt här? En provkörning är inte tillåten för skidåkare. Istället får de 90 minuter på tävlingsmorgonen för att bedöma banan, diskutera varje aspekt av backen med sina tränare, men då måste de komma ihåg banan!
Detta resulterar i den bisarra synen av skidåkare som väntar på sin tur på toppen av banan, med slutna ögon, visualiserar löpningen, svänger fram och tillbaka medan de mentalt duplicerar banan.
